"Bara en liten historia, helt och hållet påhittad"

 

 

Hennes ben saknade när hon lämnade huset hon bodde i bakom sig. Efter några minuter såg hon spåret, hon gick ner för backen och ställde sig bredvid och studerade spåret. Efter ett tag blev världen runt henne grumlig och hon märkte att hon grät. Hon lutade sig ett utav träden som stod bredvid järnvägen. Stäng av, stäng av, stäng av. Mumlade hon för sig själv. Hon lutade sig mot betongväggen och sjönk ihop till en hög. Du är så jävla värdelös, du kommer misslyckas med allt. De är bäst för dig att du klarar det här, patetiska människa.

 

Förlåt, jag klarar det här. Jag är redo. Svarade hon. Hon tog upp sin mobil och kollade på klockan, bara tio minuter kvar. Du förtjänar inte att leva. Rösterna i hennes huvud lät mer och mer upphetsade. Även om hon hatade rösterna för hur dom fick henne att känna sig, var det ändå tryckt att dom var hos henne. Det var dom som hade fått henne att överleva än så länge, det var inte mer än rätt att lyda dom nu. Även om de var så att dom var demoner som hade inkräktat i hennes huvud, dom gjorde det för flickans välmående. Ärren på hennes armar blev djupare och värre, men dom sa åt henne att det inte räcket. Hon förtjänade mer. Flickan visst självklart att det var fel att göra det hon gjorde, men det var det ändå som fått henne att inte explodera. Visst hade det gjort ont i början, men som med allt så vänjer man sig. I början hade hon varit rädd att någon skulle se hennes ärr, så hon började bära långärmat. Och om någon skulle se – var det bara att skylla på katten. Men hon hade senare upptäckt att detta bara skulle vara ett problem ett par dagar. Hon hade en helt magisk hud, den läkte på väldigt kort tid och lämnade väldigt sällan ärr efter sig.

 

När flickan tänkte på vad hon nu skulle göra skämdes hon, skammen höll på att kväva henne. I flera år hade hon ljuget för dom som hon älskade allra mest, hon hade ljugit om hur hon mådde för dom som stod henne som allra närmast. Självfallet hade hon försökt berätta för hennes nära och kära hur hon mådde, men det hade alltid varit deras problem som varit i centrum.

 

Men kan du inte sluta tycka synd om dig själv eller? Det är ditt eget fel att det blev så här. Rösterna hade inte behövt säga det, hon visste redan allt det där. Men självklart, du kan ju allt. Men om du är så himla bra på allt då – varför är du då här? Jag är värdelös, jag vet! Hon skrek det rakt ut i luften, varför kunde demonerna inte lämna henne i fred. Inte ens i denna stund.

 

Ännu en gång kollade flickan på hennes mobil, det hade bara gått fyra minuter. Klumpen i hennes mage bara växte och växte. Hon lutade sig mot bro väggen. Över sig kunde hon höra hur bildarna körde på löpande band. Hon kollade ner på sin kropp, hon hade på sig ett par vanliga blå jeans och en grå luvtröja. När hon stoppade ner händerna i fickorna kände hon att det låg någonting i dom. Hon tog upp det som visade sig vara ett par hörlurar. Hon stoppade in dom och startade lite musik från sin mobil för att stänga ute alla andra ljud. Plötsligt hörde flickan ett högt tjut genom musiken. Hon vände huvudet mot höger och såg hur tågets strålkastare kom emot henne. Hon lämnade skuggorna bron hade glömt henne i. Hon slängde mobilen på marken och gick med förvånansvärt starka ben upp på spåret. Hennes hjärta hoppade till och tårar började rinna ner för hennes kinder, men av lycka. Det skulle snart inte längre göra ont. Flickan skulle blir fri. Hon stäckte ut armarna som om hon skulle ge någon en kram. Sträckte ut fingrarna så mycket hon kunde. Tog några sista andetag.

 

- Vad håller du på med?! Hör hon hur någon skriker. Hon öppnar förskräckt ögonen, en farbror i drygt 60 års ålder kommer ner springande ner för slänten. Slänger sig emot henne med sin fulla kraft vilket får dom att slungas till andra sidan spåret. Sekunden senare hör hon hur tåget svischar förbi. Hon knuffar förskräckt bort honom och backar undan några steg.

 

- Jag var redo att dö! Gallskriker hon och brister ut i gråt. Farbrorn kommer emot henne, hon vänder sig om och springer in i skogen.

 

Senare samma kväll sitter flickan vid köksbordet och ler – samma leende som har varit fastklistrat i hennes ansikte i flera år nu, så att ingen ska misstänka något. För hon vill inte vara flickan hon verkligen är och som nu har försökt ta självmord. För flickan vill inte heller ha hjälp, hon vill inte må bättre. Hon förtjänar att må så här. Tills det att hon lyckas släcka sitt liv på riktigt. 

- Kickboxaren ♢

I höstas i skolan fick vi en uppgift, vi fick ett stycke ur en bok. Nämligen Kickboxaren skriven av Maria Björn & Niklas Krog. Sen när vi läst sidorna skulle vi skriva en egen fortsättning.
Då jag vill börja lägga upp texter tänkte jag att jag kunde börja med något som varit en skoluppgift. 
”Okej tack.” Svarade jag kort och började gå. Orkade inte med att stå och kallprata, även om flickan hade varit vacker. Jag gick med halvsäkra steg i riktningen hon nickat, efter en liten stund såg jag uppgången. C, stod det med en stor bokstav i rött. Två trappor upp och på vänster sida var dörr 23. Jag tog några djupa andetag och spände knytnävarna så det värkte. Korridoren luktade instängd rök, från någon av dörrarna längre ner hördes ett dovt dunkade ljud. När jag slappnade av aningen i handen skakade den som ett asplöv. Jag höjde handen och knackade tre gånger, lite hårdare än vad jag egentligen behövt men jag ville visa attityd. Jag hörde att någon pratade på andra sidan av dörren, en annan person med ljusare röst svarade. Känslan av obehag steg.
 
Sen öppnade han dörren, killen med tatuerade knogar. Han hade ett ärr snett över hela ansiktet, det hade inte varit där igår. Eller hade jag bara inte hunnit sett det i det hastiga mötet? Oavsett skulle svinet få efter de han gjorde igår.
”Vill du något eller?” Suckade killen efter en stunds tystnad. Han kände inte igen mig, hur kunde man inte känna igen ansiktet på människan som man dagen innan misshandlat?
”Jag ska ha tillbaks min mobil.” Sa jag kallt och spände blicken i killen. Hans ögon spärrades hastigt upp innan han slog på ett leende. Det där leende fick mig att rysa, det kröp i skinnet. 
”Du har nog gått fel, jag vet inte vad du pratar om.” Spann han. Det blixtrade till i hans ögon, hans tänder blottades i leendet. Han hade ett guldsmycke på en utav dem. Äckligt.
”Vad fan snackar du om? Det var du, igår! Det är för fan ditt fel att jag har blåmärken och ärr överallt!” Exploderade jag i ilska, istället för att svara gav han mig ännu ett slemmigt leende. Det jävla svinet, utan att riktigt tänka tog jag ett steg in i lägenheten och höjde handen. Slaget träffade honom rakt på kinden, det ekade i hallen som i stort sätt var tom. Det fick honom att vingla till lite, jag tog ett starkt grepp om hans hals och tryckte upp honom mot väggen.
'”Jag är en jävla tunnis, va?” Ryter jag och ännu en gång höjer jag handen, det här slaget träffade honom hårt i magen. Han stönar och sjunker ihop till en hög hoptryckt väggen. In i hallen kommer ett barn springande, barnet stirrar skräckslaget på mig och sedan på killen. Den lilla ungen som verkar vara i samma ålder som Rut tjuter och sen kommer en kvinna in springande i rummet. Hon bär ett till barn på höften, hennes är blick är fäst på mig. Rädsla speglas i hennes ögon. Hon mumlar något och det lilla barnet snubblar fram till henne. Jag känner att jag fortfarande har handen uppe i luften för att kunna slå igen om killen skulle resa sig upp. Jag kan inte släppa hennes blick, kvinnan kan bara vara några få år äldre än mig. Tillslut bryter jag ögonkontakten och blickar ner på killen. Han har satt sig upp lite halvt och torkar bort blodet som rinner från ett jack i hans ögonbryn. Han reser sig upp och säger en lång ramsa på ett språk jag inte riktigt kan förstå. Jag anar att det kan vara på franska men jag är inte säker. Han haltar ut ur rummet, han hojtar mitt namn. Hur fan vet han mitt namn?! Jag går med inte alls lika säkra steg in i rummet som visar sig vara köket. Han sitter på en av stolarna vid köksbordet. På spisen står det en gryta, det bubblar och luktar himmelskt. Tomatsoppa, inga tvivel om saken.
 
Han nickar att jag ska sätta mig på stolen mittemot honom. Istället för att sätta mig lutar jag mig mot en grönskåplucka. Han har tryckt en servett mot såret. Blodet har redan blödigt igen.
”Jag behöver pengarna.” Muttrar han och ser ner på golvet som om han skämdes. Jag ser en till tatuering som sitter på armen. Ett R, för Robin? Men om svinet behövde pengar, varför tog han inte bara ett jobb?
”Ge tillbaks min mobil, ditt jävla svin.” Morrade jag och såg honom djupt in i ögonen. Den kaxiga killen som nyss varit här var borta, istället var det en liten pojke. Hans ögon var livrädda och var för övrigt gröna. Som hos en reptil, det var därför han väckte obehag. Han verkade inte vilja svara så istället ställer jag en till fråga.
”Vem är Robin?” Undrade jag och såg menande på hans knogar. Han lyfte handen och granskade den som om han inte alls visste vad jag pratade om.
”Robin är min son - han är död, Eremias.” Svarade han kort, när han säger mitt namn tar han fram något jag inte kan se men ja det var något svart. När han mötte min blick igen var den lilla pojken borta. Den livsfarliga reptilen hade slukat honom. Som med en explosion flög han upp och tog fyra långa kliv mot mig. Nu var det han som tryckte mig mot väggen och inte tvärt om, men till skillnad från mig hade han ett svart vapen. Pistolen tryckte han mot min tinning.
”Om jag någonsin ser dig igen är du död.” Sa han och tog ett fast grepp om mina armar med ena handen men vägrade låta pistolpipan lämna min tinning. Han slängde ut mig ur lägenheten, i farten tappade jag balansen och plötsligt kände jag korridor golvet mot min kind. Jag reste mig upp och vände mig om med ett dunkade huvud mot dörren. I dörröppningen stod han, dumt nog fick jag för mig att le. Jag slog på ett bländande leende, sen avlossades två snabba skott. Blodet rinner ut över korridorgolvet och en ung mans liv har tagit slut.
 
- Gud vad mitt skrivande har utvecklas på ett år, wow. Jaja, ni kommer troligtvis få en nyare berättelse/novell inom en snar framtid. Kram

The Haunted House

Skrev denna korta novell i åttan, det var en skivuppgift då vi fick olika rubriker - Jag valde: The Haunted House
Lämna gärna kritik, kan även ha lånat namnet Crystal Lake från en film - men storyn är inte samma så..
A couple in the middle of nowhere, tried to put up a tent. They did not succeed very well, but it was entertaining to watch. It was rare that I and Jade got visitors. The most people were too scared to even think about coming here. Because of all stories that Crystal Lake was haunted. Of course they were right, but we would never hurt someone innocent. Okay that’s a lie; we would not kill someone who was totally innocent. But it was fun to play with insignificant humans.I mean, we try not to kill them but ... sometimes it happen accidents. And sometimes we have to kill them. We don’t always have a chose.
 
That’s why every talk about “The Haunted Village- Jade's Wrath. Do never go near Crystal Lake”. And the reason why it’s called Crystal Lake is that after I died they started cold the lake after me, Crystal. I was born on one of the shores of the lake. And the reason why the village is called Jade’s Wrath is because Jade played a little game after we died. She wrote Jade’s Wrath in blood on every door in the village every year, on her birthday. She stopped to write that when everyone moved away. My mother was the first one to move. She was a praised member of the council, so as my father. Everyone in the village liked them. But they never found out the truth. I did, Jade to. She’s my sister. We found out the truth about our father. That’s why he killed us. When our mother had put us in our beds one night and went to bed herself. Our father came into the bedroom; he had brought a knife from the kitchen. He stabbed us, and leaved the knife in my chest. The day after, they told that someone had killed us, an innocent man had to die that day. I remember the date when he was hanged, it was noon. I remember when the church bell rang, and then the door under the man drooped. It took not long before the man stopped to struggle, he was dead. It was august 19, 1802. I would turn 18 in just a month.
 
 
But I’m not sad or angry at my father anymore. I and my sister did get our revenge, it was really fun. We planned it very carefully. We started to just look at him. We made sure that he would notice that there was someone there. Who were looking at him. Then after, when he started to get a little paranoid. Then we started to show up in mirrors. Though in his body, so that the reflection looked back.
He thought he was crazy, but he could not go and talk to someone. Because if he would, they would detain him to a metal hospital. Jade has always been more creative than me, she thought we should show us to him. And we did. And the final night, the night before my birthday. He had gone to sleep in a bed in a guest room. The one with no windows. He had carried out the large wall mirror. So the only thing that was there was a bed, a small table and empty light walls. Jade had taken the knife he stabbed us with. She cut herself and wrote "We know that it was you who did this to us" on the wall with her blood. She gave me the knife; I cut myself easily in the wrist and wrote the date when he killed us and the date when the innocent man was hanged. I also wrote to our name next to it. I left the knife on the small table. Jade lighted the candles we placed in the room. Even today I remember his face when he saw the text on the walls. Or when he saw the knife or especially his face when he saw Jade stepped into the room and said, "Do it," and touched the knife and then disappear. I cannot really say that I enjoyed seeing my father take his own life, but it was nice to see. He did not deserve to live after what he did to us. We loved him. But he did not end up on the other side like me and Jade did. I guess he went straight to hell. I hope he has suffered. But a part of me hopes that he has found peace now.
 
I remember every detail, and it feels like it was yesterday.  Not over two hundred years. After about an hour the couple had fixed the tent. The boy asked the girl if she wanted to go swimming in the lake. She said it was too cold in the water. He looked a little disappointed at first but then he smiled and said they could go for a walk in the woods. She smiled and put her arms around his neck and said she loved him and then kissed him gently on his lips. Then they only walked around the woods and talked for hours. The weather was good and the sun was shining. So the humans were unable to imagine the big storm that was coming. Or that right now, four raccoons where by their tent and ate their food for the rest of the week. That was one of the few benefits of being dead, or a ghost that some people called it. You can do exactly what you want to! All the time and everywhere. You don’t have to think of any human needs. You will never get hungry, you don’t need to eat. Or use the bathroom! But after like fifty years it gets boring. I got really tired of everything. Jade had left the city and I was all alone. The humans can’t see you if you don’t have genetic links to the person. So there’s no one to talk to. I mean the animals can sense you, but they can’t see you ether.
 
When the night wasn’t far away the couple tried to get back to the ten. But considering that they were on the other side of the lake, it would take at least three hours to go back. It was now just minutes before the storm was coming, and any second it would begin to rain. They were very close to the village now. When the rain started they went and tried to get into every house. But it was only one house it would go to go in to. Ours. And so they did. They decided to stay overnight in the room that had been the living room. Most of the furniture was still standing, even after all these years. The boy lay down on the couch and reached out his arms so that ta girl could lie down beside him. I sat in one of the armchairs and studied their faces. The girl was so beautiful that it made me angry. Perfect blond hair, red plump lips and a really cute nose.  Jade sat in the other chair and asked me what we would do with them. She was surprised when I said I had not done them anything. She asked why, and I easily said love. She laughed as if I had said something ridiculous. Her eyes froze and the turned her face slowly towards the girl. The girl was stared with terrified eyes at us. With wheezy voice she said,
 
"Who are you" Jade reached out and caressed her cheek.
"You're a very beautiful girl you, but the question is. How can you see us?" Jade was back, she never told me when she was going to leave or when she was going to get back.She gasped and said,
"What do you mean, why should i not see you?"
"Because I'm dead, my sister is also dead, so I ask you again. How can you see us?" The girl screamed, and the boy woke up. Jade turned to me, took my hands and whispered. High enough for the girl to hear.
"She is special, or she has special powers anyway. We don’t know what she can do if she practice, she can be very dangerous. However, she has seen us, we had no choice anymore. Or do you think, our mother had another child?" I smiled at her.
"Maybe, but I don’t think so, I have watch her over the year – until the day she died. But you're right, we have no choice." We looked down at the girl who was lying and shook the boy's arms. "You know what will happen, don’t you?” She shaking her head and the tears started coming.

“Death.”  Said Jade and I simultaneously. The girl screamed as it echoed through the house, while the poor boy did not understand anything. And the date was, august 19 2002.