Jag vill begå självmord

Innan någon får panik, läs hela inlägget - tack. Läste Milinas blogg igår, så - inspirationen får hon står för.
Men som Milina påpekar har nog tyvärr väldigt många någon gång funderat på detta. Om det är värt att fortsätta kämpa, etc. Vissa har fått kämpa mer med dessa tankar än andra. Vissa har dagliga kamper för att motstå eller för att inte ge upp och faktiskt begå självmord medans andra inte alls har det lika allvarligt. 
 
Jag har sedan flera år brottats med mina självmordstankar. Tror att dom började ca,  2011. Då var jag endast 13 år gammal, ingen ska egentligen behöva ha det men inte helst någon som bara är tretton år. Jag ska inte gå inte så djupt om detta men år 2012 var helt klart året jag mådde sämst, jag kände mig hopplös. Helt borta om räddning, jag ville inte heller prata med någon för innerst inne vill jag inte bli bättre. Jag förtjänade att må som jag gjorde, då var det inte heller någon annans ansvar att hjälpa mig heller? Varje dag planerade jag, tänkte på det och fantiserade jag om det. Jag hade blivit som besatt, jag kunde inte tänka på något annat. Allt jag ville var att försvinna, somna och aldrig mer behöva öppna ögonen. 
 
Slutet av 2012 minns jag ingenting om, jag minns varken julen eller nyår. Jag har svaga minnen av då jag och min älskade vän var på Malta, men sen är det svart. - lögn, jag minns en dag i oktober - Allt jag kunde tänka på var hur mycket jag vill dö, hur liten lusten var att leva. 
 
Men det blev bättre 2013, jag ska inte ljuga - till stor del tack vare Edvin. Han kom liksom när det var som mörkast, därav är jag oändligt tacksam mot honom. Jag vet att jag hade försökt ta mitt liv igen om det inte vore för honom. Veckorna, månaderna flöt på och allt var bra. Tankarna fanns fortfarande där, utan tvivel. Dom var bara inte, inte lika övertygande. Nu var det jag som hade makten, inte dom.
 
Hur mår jag nu då? Jo, jag lever än. Även om jag i år har gått igen saker många andra inte hade klarat av. Jag kämpar på även om det ofta känns hopplöst, jag fortsätter kämpa. 
 
Nu till min rubrik. Nu när läst mitt första stycke kanske ni inte förstår min rubik, förstår om ni skulle vara aningen förvirrade. Men jag vill det, till hundra procent. Jag vill vara anledningen till att jag dör, inte ålder, inte någon olycka eller sjukdom. Jag vill vara anledningen, jag vill ha makten att bestämma när mitt liv tar slut. Vare sig jag bestämmer att det är om två veckor eller tjugo år. Jag har alltid, så länge jag kan minnas varit fashinerad av döden. Vad som väntar, tvivlar liksom på att det bara tar slut. En evig tupplur liksom. Döden gör mig så oerhört nyfiken, kommer man återfödas? "Levlar man upp", kommer till en annan plats eller får man sitta uppe bland molnen och se ner på andra?
Så brukar jag tänka när någon kär går bort, dom finns bland molnen och ser efter oss som är kvar. 
 
Påminnelse till andra. Våga aldrig, jag menar det aldrig säga till någon att det är själviskt. Tror du inte att personen är medveten om det? Tror du inte att personen är väl medveten om att hen kommer skada en jävla massa människor. Men någonstans, känner personen att det är värt det. En liten fråga då, är det inte mer själviskt i så fall att tvinga någon att fortsätta leva och må dåligt för att man själv inte vill förlora hen? Ingen, hur mycket du än betyder för denna människa kan ge den styrken eller viljan att leva. Du kan inte magiskt säga; Må bra, lev livet. Tror du att personen bara skulle säga jaha, men då så. Nu när du säger det så där, det är klart jag vill leva igen! Tvivlar på det va, men vad kan man göra då. Som anhörig kan man inte som sagt ge personen viljan att fortsätta kämpa. Men man kan säga hur värdefull personen är, vilken fantastiskt person hen är. Ge personen möjlighet att få hjälp. Låååånga kramar. Vad som helst, ge bara inte upp hoppen om människan. För då är det en till som inte har hopp, det klarar man inte.
 
Men vart vill jag komma? Vet inte egentligen, men det var skönt att skriva om det faktiskt. Även om det var lite jobbigt då det väckte mer minnen och känslor än jag trodde. Men det gör mig även varm om hjärtat, för jag vet vilka underbara människor jag nu har i mitt liv - men ändå att jag skulle klara mig utan dom. Jag behöver inte någon annan för att vara lycklig, jag klarar det så jävla bra själv! Och klarar jag det, gör du det.
Postat av: Denise

Vet egentligen inte vad jag vill säga med denna kommentar. Mer än att jag förstår hur du har haft det. Jag brottades också med mörka och tunga tankar under min tidiga tonår. Och jag förstår helt din poäng i det näst sista stycket!

Ta hand om dig.

Svar:
Anna Saarela

2014-06-18 | 21:32:29
URL: http://flingans.nu
Postat av: madeleine

jag tror det är att generalisera att säga att ALLA har haft det, för tanken har då aldrig slagit mig, men jag tror det är väldigt viktigt att skriva om det, HEJA DIG OCH MILINIA!! för eftersom att media inte får omtala självmord så har det blivit ett väldigt tabubelagt tema. SÅ STÅ PÅ TJEJEN! :D

Svar: ❤!
Anna Saarela

2014-06-18 | 22:12:30
URL: http://fames.se/madeleinealexandra/



Ditt namn
Stalker?

Mail(den publiceras ej)


Blogg/hemsida/tumblr:


Kommentar text nedan: